Det är inte häftigt att få parkeringsböter

Krönika publicerad i ”Succé” 2020-12-11

Det verkar gå troll i att influensers (eller för den delen även andra vanliga dödliga sociala-medier-användare) stolt ska visa upp sina gula böteslappar. Som om det vore någon slags tävling i hur många gula lappar man kan få på en dag. Eller något slags chickenrace där chansen är 50/50 om det ligger en lapp vid framrutan eller inte. Spänningen stiger och ja, de ”klarade sig” denna gång också och ”sparade” x antal hundralappar. 

Vad är detta för nonchalant beteende? Kan någon förklara syftet för mig. Ska vi på riktigt sprida en bild av att det är helt ok att felparkera?

Visst, vi kanske inte behöver bry oss nämnvärt om folk struntar i att betala och åker på en dyr avgift. Men oftast handlar det faktiskt om att människor parkerar åt helsike fel. Ibland så fel att det kan handla om liv och död när utrycknings-fordon inte kan komma fram i tid för att någon kände för att parkera lite närmre sin slutstation för att de ”bara” skulle springa in en butik på ett kort ärende, eller att de inte orkade gå 100 meter hem med matvarorna. Jag har sett det själv. En ambulans som fick vända och köra kvarteret runt för att komma fram. Detta osmakliga beteende hyllar vi glatt i kommentarsfälten. ”Grattis”, du klarade dig. När vi i själva verket borde förkasta det.

Visst, människors oförmåga att parkera rätt skapar nya jobb. Men och andra sidan måste parkeringsvaktyrket vara Sveriges mest otacksamma jobb. Ständigt utskällda, ständigt hatade. Speciellt i Karlskrona där parkeringars vara eller icke vara är det största samtalsämnet av de alla. Men faktum är att parkeringsvakter aldrig behövts finnas om människor kunde lära sig parkera rätt och betala för sig. Att underhålla gator och torg är inte gratis, det är fullt rimligt att man betalar för sig när man nyttjar platsen. Det är det första. Det andra är att parkeringsförbud finns av en anledning. Skylten är alltså inte där för att reta dig till vansinne. Den är där för att den behövs av någon väl utredd anledning.

Så, tillbaka till det nya modet hos influensers som samlar gula lappar. Jag tänker inte ge några exempel för jag
tycker de allihop verkar vara fantastiskt fina personer och förebilder som helt enkelt bara måste haft otur när de tänkte. Eller kanske tänkte de inte alls? För ska vi lära ungdomar att parkeringsförbud och parkeringsavgifter är något man överhuvudtaget inte behöver ta på allvar? Som någon form av anarkistiskt samhälle där ingen bryr som om någon annan än sig själv? Nä, det finns inget häftigt i att medvetet parkera fel. Gör om och gör rätt.

Sprid lite julkärlek istället till alla parkeringsvakter där ute som gör sitt jobb i alla väder.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

En galning mindre på världsledande post

Krönika publicerad i ”Succé” 2020-11-20

Lättnaden, hoppet på demokratin, hoppet om människan. Aldrig har man väl varit så engagerad i det amerikanska valet som i år. Oavsett partipolitisk ideologisk kompass
var detta sannerligen ett viktig val. För valet har knappast kommit att handla om demokrater eller republikaner utan snarare om narcissism, kvinnofientlighet och homofobi
mot ja, vad som helst egentligen. Ett viktigt vägval för en stormakt som USA, där hela världen tittar på.

Donald Trump har helt klart bjudit på en föreställning de senaste åren och visst kan man ha förståelse för de som blundat för hans politiska tillkortakommanden, skrattat med i de roliga sketcherna och tagit fadäserna i media med en klackspark. För det han helt klart lyckats med är att inbringa hopp hos uppgivna amerikanare. Hopp om att just han skulle lösa alla problem och make America
great again. Han skulle ju vara just den där presidenten med det magiska trollspöet, den bästa av de alla, bäst i hela världen på precis allt. Men det hjälpte inte att visa ödmjukhet genom att dansa
loss till YMCA. Den empatilösa synen på mänskliga rättigheter och oförmågan att ta kritik blev droppen. Tack och lov.

Den populära tv-serien Handmaids tale är inte bara en fängslande historia. Den är på alla sätt och vis en skildring av hur ett land kan se ut när galningar kommer till makten och försöker begränsa medborgarna. För visst går det att manipulera demokratin. Hitler vann inte genom att hota sig in i finrummen, han vann genom demokratiska processer. Genom att vinna stöd hos majoriteten av medborgare som kände hopplöshet, skapa ett ”vi och dem-samhälle” och succesivt stärka sin ställning.

Jag var ganska säker på utgången i valet i USA. Men jag var inte på något sätt övertygad om att valresultatet skulle bli verklighet och är kanske i ärlighetens namn fortfarande inte är säker förrän jag ser Trump flytta ut ur Vita huset. Trump skulle väl kunna sitta kvar på ett eller annat sätt. Han är en envis man med mycket pengar. Att slöväxla mellan amerikanska tv-kanaler som ger två helt skilda bilder av verkligheten får en att inse hur polariserat det amerikanska samhället är. Trump är en entreprenör ut i fingerspetsarna och ingen kan ta ifrån honom hans framgångar. Men presidentskapet handlar om helt andra saker än att investera pengar. Det handlar om att investera i människor. Alla människor, inte bara en del. Den lilla detaljen verkar inte vara så viktig för den avgående presidenten. USA är helt klart ett delat land och för Trump räcker det att han har en majoritet med sig (i rätt stater) så att han får sitta kvar på sin post.  Det har han varit tydlig med i sina tal. Han är där för sina väljare som fullkomligt älskar honom, resten av medborgarna ger han inte mycket för och utmålar dem istället som fiender. Självklart ska du representera dina väljare, det är de som gett dig förtroendet. Men den dagen du intar positionen att leda ett land, ska du också representera alla. Det blir en utmaning för den nyvalda presidenten att bevisa och att ena landet.

Grattis USA till en ny start, grattis till er första kvinnliga vice-president och grattis världen. En galning mindre på en världsledande post.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

EBBAS KRAMANDE VAR KANSKE REN ÖVERLEVNAD

Publicerad i Succé 2020-10-22

Nu tänker jag säga det man inte får säga. Det rör mig inte i ryggen att Ebba Bush kramar sina vänner. Omdömeslöst säger många, överlevnad säger jag. För om vi ska vara ärliga handlar den där ”omdömeslösheten” i debatten just nu mer om huruvida det ska synas på sociala medier eller inte.

Ja, det är helt rätt att vi ska hålla avstånd för att bromsa smittspridningen. Inte tränga oss på folk i affären, tvätta händerna
grundligt och låta bli att gå ut om vi har förkylningssymptom. Regler som ärligt talat borde vara självklara oavsett om det är den vanliga säsongsinfluensan eller Covid-19 som härjar. Det finns ingen
som helst anledning att kladda på en främling på stan eller trängas i kön och vi kanske ärligt talat ska börja omvärdera den där handskakningen som går i ett och i ett. Men att hålla totalt avstånd från familj och nära vänner kommer förgöra oss. Jag talar av egen erfarenhet.

Så, Corona påverkade även mig. Nej, jag blev inte inlagd på sjukhus med lungsvikt. Jag vet inte ens om jag haft viruset i min kropp men Corona lyckades bryta ner mig fullständigt ändå under våren. Virus eller ej. Jag är en social varelse. Den allra största drivkraften för mig och den största anledningen till att jag gav mig in i politiken var för att få träffa människor, utbyta idéer, bli inspirerad och diskutera. När våren kom var det som att någon tryckte på pausknappen, utan något som helst besked om hur länge den där pausknappen skulle vara nedtryckt.

Visst har det politiska arbetet fortsatt, men alla möten har skötts hemifrån via en skärm med kass uppkoppling och endast för att avhandla de allra viktigaste frågorna. Minsta lilla fråga som kunnat skapa debatt har blivit nedstoppad långt ner i en byrålåda och framskjuten på obestämd tid. Inga manifestationer, inga konserter, restaurangbesök, inget socialt liv överhuvudtaget. I-landsproblem kanske men det gjorde mer skada än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag försökte hålla humöret uppe framför datorn under dagen för att fullkomligt bryta ihop av frustration på kvällen. Det är den bistra nakna sanningen. För det var inte bara politiken som stod still för min del. Jag är även egenföretagare i en totalt icke-Corona-vänlig bransch. En bransch som fortfarande idag, 9 månader senare, i stort sett står helt still utan så mycket som en rimlig gissning på när allt blir normalt igen. När kan jag gå till jobbet igen? Kan jag ens jobba med detta i framtiden eller borde fundera på annat. En konstant tom ovisshet och en omöjlighet att planera för framtiden. Där man i princip bara kan sitta hemma framför sin dator och titta på när allt kollapsar. Sommaren blev min räddning med förmånen att få komma ut i Skärgården. Kunna träffa folk igen på båtvänligt avstånd och successivt börja hänga med de närmsta vännerna, trots att man kanske fortfarande inte borde.

Så vem är då jag att döma Ebba Bush för en utekväll på stan? Kanske hon liksom jag bara behövde en kram. Kanske var det hennes överlevnadsstrategi i denna pandemin att för en kväll få vara nära sina vänner, för att sen återgå till social distansering. Ingen är fläckfri, vi är alla människor. Det är lätt att glömma bort det ibland i vår iver att peka finger åt varandra.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.