DET RÄCKER INTE ATT ÅKESSON RENSAR

Krönika publicerad i Succé 2020-09-25

Så har ännu en Sverigedemokrat förpassats till soptippen efter att ha uttryckt sig rasistiskt. Eller ja, rasistiskt i den bemärkelsen att han använt ord som inte var tillräckligt fina för att ses som acceptabel nedtonad främlingsfientlighet. Den nedtonade främlingsfientligheten som idag accepteras av de flesta svenskar, så kallad vardagsrasism.

Jimmy Åkesson var snabb som vanligt: ”Min uppgift är att hålla rent. Jag tackar Expressen, för vi hade aldrig fått reda på det annars”. Gulligt, men tillåt mig tveka. Ett parti i Sverigedemokraternas storlek har stenkoll på sina högsta företrädare. De hade förmodligen en färdig mediestrategi för hur de skulle hantera situationen när detta väl kom ut. Vi såg det i Asklings ögon när han konfronterades av journalisten. I samma sekund som han fick frågan visste han att hans karriär var slut och att han skulle offras för partiets ansikte utåt.

Men Åkesson tar helt klart hem vinsten i att vara transparant och fullfölja det han lovar.  Du kan vara säker på att han håller löftet om att rensa i partiet, även om gränsen för vad som är acceptabelt flyttas fram något varje år. Det är hans alibi för att få vara kvar i finrummet och ett steg närmre regeringsmakten. Han gör det som förväntas av honom för att få bort rasiststämpeln som väljarna ogärna vill ha på sig när det går till vallokalen. Vilket är mer än vad man kan säga om andra partier, som tillåter företrädare hetsa och sprida främlingsfientlighet i ett debattklimat som mer eller mindre normaliserat hatet. Öppenhet och respekt för medmänniskor är snart ett minne blott i vår iver om att tävla om vilket parti som kan utplåna hotet mot det trygga svenska samhället.

Den allmänna främlingsfientliga hållningen som växer fram i Sverige nu påhejjad av politiker som förr ansågs stå upp för frihet, kommer helt klart ta Jimmy Åkesson till nästa nivå. Man skulle kunna skriva att vi sett det förr i Tyskland men det vågar man inte riktigt. Även om vi vet att väljarna där röstade med samma bagage i ryggsäcken. Längtan efter trygghet i en orolig tid. Så länge våra hjärnor är inställda på att konstant scanna hot från omgivningen kommer det alltid vara lätt för främlingsfientliga politiker att bildsätta det som är främmande och lite obehagligt. Frågan är om vi ska tillåta dem krypa så långt under vårt skinn eller om det är dags att på  allvar stå upp för frihet och jämlikhet.

Det är bra att Åkesson ”rensar”, men det räcker inte. Asklings outade Facebookkonversationer är bara ett litet skrap på ytan av vad som egentligen döljer sig där ute. Vi gör ingenting åt det. Vi bara fortsätter blunda.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

JAG ÄR TRÖTT PÅ KÖNSRASISMFEMINISMEN

Krönika publicerad i Succé 2020-08-28

Nej, det går inte att googla på ordet. Jag hittade på det själv. Därför att det inte längre går att förstå sig på vad Sveriges ledande kvinnorörelse idag har för inriktning inom feminismens spektra. Det enda som är tydligt är att det biologiska könet avgör allt, precis allt… Och deras lösning är hat.

Jag skrev för ett tag sen ett debattinlägg om varför Cissi Wallin med sin svans och deras agerande är orsaken till att jag inte kan kalla mig feminist. Jag kommer inte repetera det jag skrev en gång till men jag blev återigen frustrerad häromdagen när jag läste ett inlägg från en annan kvinna glatt påhejad av samma rörelse. Inlägget löd: ”Alla människor är potentiella smittbärare av Covid-19 eftersom du inte vet vem som kommer smitta dig. Precis som att alla män är
potentiella våldtäktsmän eftersom du inte vet vem som kan skada dig. Kan ni äntligen förstå nu?” Nej, vi förstår inte. För det går
rimligen inte att jämföra två meningar där den ena meningen pekar ut hela mänskligheten och den andra meningen pekar ut en folkgrupp. Då blir det plötsligt hets mot folkgrupp. Hade det varit en folkgrupp av specifik hudfärg hade vi kallat det rasism utan att blinka. Av någon anledning är det helt ok att dra alla biologiskt manliga kön över en kam utan att någon ens höjer ett ögonbryn.

Jag vet att majoriteten av polisanmälda våldtäkter och sexuellt ofredande enligt statistiken utförs av män. Men att därmed peka ut alla män som potentiella våldtäktsmän är bara att blunda för problemet. Det är den enkla vägen. För problemet handlar alltid i slutändan om normer. Att fokusera på att det bara är män som våldtar eller slår kvinnor gör att vi missar de kvinnor som blir misshandlade av sina fruar. Eller män som blir misshandlade av sina makar. För att inte tala om hederskulturen som långt ifrån handlar om bara kvinnor. Att vara homosexuell man kan vara förenat med döden i många familjer.

Jag säger inte att det inte är ett problem att det statistiskt sett är fler kvinnor som far illa och vi kan definitivt använda oss av statistiken för att motverka de fruktansvärda brotten. Men alla som läst om normkritik vet att statistik är till för att belysa normer, inte befästa dem. Att utnyttja statistiken för att påtala att alla män är potentiella våldtäktsmän är i allra högsta grad ett sätt att befästa normer. Vad får vi ut av det? När ska vi bli konstruktiva nog och inse att generaliseringar bara är ett sätt för hjärnan att enkelt sortera fakta och intryck? I verkligheten leder det inte allt för sällan till diskriminering och förtryck.

Hat löser ingenting, oavsett i vilken form den kommer. Vi fortsätter att stampa på samma ställe eftersom det
enda vi lyckats göra är att uppröra en hel folkgrupp som känner sig utpekade. Det blir dessutom farligt när ledande opinionsbildare försöker får det att framstå som att det är politiskt korrekt att hata så länge det är för ett gott syfte. Det är det aldrig.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

Att BLT tar på sig offerkoftan hjälper föga

Debattartikel publicerad i BLT 2020-08-25

Under sommaren skrev BLTs chefredaktör en krönika om att journalister måste få vara jobbiga. Artikeln kom dock till stor del att handla om hur jag och min man, som offentliga personer, tagit avstånd från BLT och vad det får för konsekvenser.

Det stämmer delvis att vi gjort det, men det sträcker sig långt bak i tiden och är definitivt ingen nyhet för chefredaktören. Faktum är att hon själv bjöd in mig och min man till ett personlig möte på redaktionen för några år sen med anledning av detta. Ett dödfött möte där jag mest kände mig som en handelsvara när jag gick därifrån.

Men istället för att skriva detta väljer hon att spekulera och måla upp en annan bild som det inte finns någon sanning i. Dessutom blanda in en fristående organisation som jag råkar ha en roll i. Det är inte bara anmärkningsvärt, det är en hårfin gräns för vad de etiska reglerna inom media tillåter.

Journalister har kanske ett av Sveriges viktigaste yrken. Speciellt viktig blir journalistiken när alternativa medier med särskild agenda tar fart och när information sprids på nätet på millisekunder. Det ställer helt andra krav på den traditionella journalistiken, krav på ödmjukhet och transparens. Det går inte längre att luta sig tillbaka och tro att man äger all världens informationsutbud. Det går inte att ensidigt hänga ut människor utan att visa andra sidan av historien. För inom kort har personen i fråga kunnat ge sin sida av saken via andra kanaler. Varför tog begreppet ”Fake news” sådan fart? Det var inte Trump som myntade det. Han bara utnyttjar det till sin fördel eftersom det är så många människor känner. Att man inte kan lita på nyheter. En farlig utveckling.

BLT har tyvärr fått ett rykte att vara just sådan. Jag är alltså inte ensam om att succesivt tagit avstånd från att kommentera i BLT med anledning av den höga risken att bli felciterad. Många offentliga personer i Blekinge vittnar om samma sak. Framförallt är rubriksättningen i tidningen nästan aldrig i harmoni med vad artikeln faktiskt handlar om.

Och med den stora konkurrens av medier som finns i Blekinge blir den enkla vägen att helt enkelt kontakta någon annan när man vill nå ut med information. Eller att hänvisa till redan publicerade citat när journalisterna från BLT ringer.

Det finns självklart journalister på BLT som jag fortsatt haft kontakt med. Men den genomgående magkänslan är att BLT inte drar sig för att svikta på sanningen i sin iver att sälja. Inte ens om det kan skada personer så till den milda grad att deras barn inte kan gå utanför dörren. Och försöker du få en rättelse möts du med kalla handen.

I de fall BLT känner sig åsidosatta med pressinbjudningar från mig eller från de organisationer jag företräder kan jag meddela att ingen annan tidning heller bjudits in. Ibland väljer man som politiker eller som organisation att använda sina egna sociala kanaler för att nå ut med information. Ibland väljer man att kontakta enskilda journalister som man känner att man kan lita på.

BLT behöver se över sitt eget agerande och inte sätta på sig offerkoftan för att man inte längre får vara först på alla nyheter. Att vara självkritisk och inte skylla på alla andra är ao. Det gäller även journalister.

Länk till Krönikan ”Visst är vi journalister jobbiga typer”