EBBAS KRAMANDE VAR KANSKE REN ÖVERLEVNAD

Publicerad i Succé 2020-10-22

Nu tänker jag säga det man inte får säga. Det rör mig inte i ryggen att Ebba Bush kramar sina vänner. Omdömeslöst säger många, överlevnad säger jag. För om vi ska vara ärliga handlar den där ”omdömeslösheten” i debatten just nu mer om huruvida det ska synas på sociala medier eller inte.

Ja, det är helt rätt att vi ska hålla avstånd för att bromsa smittspridningen. Inte tränga oss på folk i affären, tvätta händerna
grundligt och låta bli att gå ut om vi har förkylningssymptom. Regler som ärligt talat borde vara självklara oavsett om det är den vanliga säsongsinfluensan eller Covid-19 som härjar. Det finns ingen
som helst anledning att kladda på en främling på stan eller trängas i kön och vi kanske ärligt talat ska börja omvärdera den där handskakningen som går i ett och i ett. Men att hålla totalt avstånd från familj och nära vänner kommer förgöra oss. Jag talar av egen erfarenhet.

Så, Corona påverkade även mig. Nej, jag blev inte inlagd på sjukhus med lungsvikt. Jag vet inte ens om jag haft viruset i min kropp men Corona lyckades bryta ner mig fullständigt ändå under våren. Virus eller ej. Jag är en social varelse. Den allra största drivkraften för mig och den största anledningen till att jag gav mig in i politiken var för att få träffa människor, utbyta idéer, bli inspirerad och diskutera. När våren kom var det som att någon tryckte på pausknappen, utan något som helst besked om hur länge den där pausknappen skulle vara nedtryckt.

Visst har det politiska arbetet fortsatt, men alla möten har skötts hemifrån via en skärm med kass uppkoppling och endast för att avhandla de allra viktigaste frågorna. Minsta lilla fråga som kunnat skapa debatt har blivit nedstoppad långt ner i en byrålåda och framskjuten på obestämd tid. Inga manifestationer, inga konserter, restaurangbesök, inget socialt liv överhuvudtaget. I-landsproblem kanske men det gjorde mer skada än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag försökte hålla humöret uppe framför datorn under dagen för att fullkomligt bryta ihop av frustration på kvällen. Det är den bistra nakna sanningen. För det var inte bara politiken som stod still för min del. Jag är även egenföretagare i en totalt icke-Corona-vänlig bransch. En bransch som fortfarande idag, 9 månader senare, i stort sett står helt still utan så mycket som en rimlig gissning på när allt blir normalt igen. När kan jag gå till jobbet igen? Kan jag ens jobba med detta i framtiden eller borde fundera på annat. En konstant tom ovisshet och en omöjlighet att planera för framtiden. Där man i princip bara kan sitta hemma framför sin dator och titta på när allt kollapsar. Sommaren blev min räddning med förmånen att få komma ut i Skärgården. Kunna träffa folk igen på båtvänligt avstånd och successivt börja hänga med de närmsta vännerna, trots att man kanske fortfarande inte borde.

Så vem är då jag att döma Ebba Bush för en utekväll på stan? Kanske hon liksom jag bara behövde en kram. Kanske var det hennes överlevnadsstrategi i denna pandemin att för en kväll få vara nära sina vänner, för att sen återgå till social distansering. Ingen är fläckfri, vi är alla människor. Det är lätt att glömma bort det ibland i vår iver att peka finger åt varandra.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

DET RÄCKER INTE ATT ÅKESSON RENSAR

Krönika publicerad i Succé 2020-09-25

Så har ännu en Sverigedemokrat förpassats till soptippen efter att ha uttryckt sig rasistiskt. Eller ja, rasistiskt i den bemärkelsen att han använt ord som inte var tillräckligt fina för att ses som acceptabel nedtonad främlingsfientlighet. Den nedtonade främlingsfientligheten som idag accepteras av de flesta svenskar, så kallad vardagsrasism.

Jimmy Åkesson var snabb som vanligt: ”Min uppgift är att hålla rent. Jag tackar Expressen, för vi hade aldrig fått reda på det annars”. Gulligt, men tillåt mig tveka. Ett parti i Sverigedemokraternas storlek har stenkoll på sina högsta företrädare. De hade förmodligen en färdig mediestrategi för hur de skulle hantera situationen när detta väl kom ut. Vi såg det i Asklings ögon när han konfronterades av journalisten. I samma sekund som han fick frågan visste han att hans karriär var slut och att han skulle offras för partiets ansikte utåt.

Men Åkesson tar helt klart hem vinsten i att vara transparant och fullfölja det han lovar.  Du kan vara säker på att han håller löftet om att rensa i partiet, även om gränsen för vad som är acceptabelt flyttas fram något varje år. Det är hans alibi för att få vara kvar i finrummet och ett steg närmre regeringsmakten. Han gör det som förväntas av honom för att få bort rasiststämpeln som väljarna ogärna vill ha på sig när det går till vallokalen. Vilket är mer än vad man kan säga om andra partier, som tillåter företrädare hetsa och sprida främlingsfientlighet i ett debattklimat som mer eller mindre normaliserat hatet. Öppenhet och respekt för medmänniskor är snart ett minne blott i vår iver om att tävla om vilket parti som kan utplåna hotet mot det trygga svenska samhället.

Den allmänna främlingsfientliga hållningen som växer fram i Sverige nu påhejjad av politiker som förr ansågs stå upp för frihet, kommer helt klart ta Jimmy Åkesson till nästa nivå. Man skulle kunna skriva att vi sett det förr i Tyskland men det vågar man inte riktigt. Även om vi vet att väljarna där röstade med samma bagage i ryggsäcken. Längtan efter trygghet i en orolig tid. Så länge våra hjärnor är inställda på att konstant scanna hot från omgivningen kommer det alltid vara lätt för främlingsfientliga politiker att bildsätta det som är främmande och lite obehagligt. Frågan är om vi ska tillåta dem krypa så långt under vårt skinn eller om det är dags att på  allvar stå upp för frihet och jämlikhet.

Det är bra att Åkesson ”rensar”, men det räcker inte. Asklings outade Facebookkonversationer är bara ett litet skrap på ytan av vad som egentligen döljer sig där ute. Vi gör ingenting åt det. Vi bara fortsätter blunda.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.

JAG ÄR TRÖTT PÅ KÖNSRASISMFEMINISMEN

Krönika publicerad i Succé 2020-08-28

Nej, det går inte att googla på ordet. Jag hittade på det själv. Därför att det inte längre går att förstå sig på vad Sveriges ledande kvinnorörelse idag har för inriktning inom feminismens spektra. Det enda som är tydligt är att det biologiska könet avgör allt, precis allt… Och deras lösning är hat.

Jag skrev för ett tag sen ett debattinlägg om varför Cissi Wallin med sin svans och deras agerande är orsaken till att jag inte kan kalla mig feminist. Jag kommer inte repetera det jag skrev en gång till men jag blev återigen frustrerad häromdagen när jag läste ett inlägg från en annan kvinna glatt påhejad av samma rörelse. Inlägget löd: ”Alla människor är potentiella smittbärare av Covid-19 eftersom du inte vet vem som kommer smitta dig. Precis som att alla män är
potentiella våldtäktsmän eftersom du inte vet vem som kan skada dig. Kan ni äntligen förstå nu?” Nej, vi förstår inte. För det går
rimligen inte att jämföra två meningar där den ena meningen pekar ut hela mänskligheten och den andra meningen pekar ut en folkgrupp. Då blir det plötsligt hets mot folkgrupp. Hade det varit en folkgrupp av specifik hudfärg hade vi kallat det rasism utan att blinka. Av någon anledning är det helt ok att dra alla biologiskt manliga kön över en kam utan att någon ens höjer ett ögonbryn.

Jag vet att majoriteten av polisanmälda våldtäkter och sexuellt ofredande enligt statistiken utförs av män. Men att därmed peka ut alla män som potentiella våldtäktsmän är bara att blunda för problemet. Det är den enkla vägen. För problemet handlar alltid i slutändan om normer. Att fokusera på att det bara är män som våldtar eller slår kvinnor gör att vi missar de kvinnor som blir misshandlade av sina fruar. Eller män som blir misshandlade av sina makar. För att inte tala om hederskulturen som långt ifrån handlar om bara kvinnor. Att vara homosexuell man kan vara förenat med döden i många familjer.

Jag säger inte att det inte är ett problem att det statistiskt sett är fler kvinnor som far illa och vi kan definitivt använda oss av statistiken för att motverka de fruktansvärda brotten. Men alla som läst om normkritik vet att statistik är till för att belysa normer, inte befästa dem. Att utnyttja statistiken för att påtala att alla män är potentiella våldtäktsmän är i allra högsta grad ett sätt att befästa normer. Vad får vi ut av det? När ska vi bli konstruktiva nog och inse att generaliseringar bara är ett sätt för hjärnan att enkelt sortera fakta och intryck? I verkligheten leder det inte allt för sällan till diskriminering och förtryck.

Hat löser ingenting, oavsett i vilken form den kommer. Vi fortsätter att stampa på samma ställe eftersom det
enda vi lyckats göra är att uppröra en hel folkgrupp som känner sig utpekade. Det blir dessutom farligt när ledande opinionsbildare försöker får det att framstå som att det är politiskt korrekt att hata så länge det är för ett gott syfte. Det är det aldrig.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.